Varför så naken?

Jag har fått en hel del kritik dom senaste åren angående mina lättklädda storys och inlägg på sociala medier.
Jag har många gånger bemött det med en klackspark och skakat ännu mer på skinkorna nästa gång jag får feeling för att dra av mig brallorna.
Vad många har missat är att det för mig absolut inte handlar om att visa upp mig för specifika individer iförd bara födelsedräkten för att få någon form av bekräftelse. Jag bryr mig inte det minsta, varken om negativ eller positiv respons faktiskt.

För mig handlar det om så mycket mer. Frihet!
När jag började praktisera min yoga upplevde jag en helt ny kontakt med min kropp som jag inte hade upplevt innan. Ju djupare jag dök i min praktik och relation med kroppen desto mer förstod jag vilken distans jag hade till den och hur den hade skapats.
Under min trassliga tonårsperiod utsattes hela mitt väsen för all tänkbar form av misshandel och övergrepp. Dels utfört av andra individer, men även av mig själv.
Känslan av att vara ägd av någon annan eller förnedringen av att någon tar sig friheter att ta för sig av det dyrbaraste du har, dig själv, skapar automatiskt en övertygelse hos dig att du inte är värdefull nog att respekteras.
Du skapar "förklaringar" i form av att du kanske bjöd in, du kanske skulle ha tänkt på vad du hade på dig, du kanske skulle ha varit tydligare med vad du kände, eller helt enkelt att i ett partnerskap är det din skyldighet som kvinna. Vilken form av förklaring man än valde hade samma bov i dramat. Du var boven, du hade enbart dig själv att skylla. Du får ta ansvar för handlingen.

Mannen jag levde i äktenskap med lärde mig hur en respektfull och hälsosam relation ser ut i form av hur man lyssnar och ser till varandras gränser. Han fick mig att återigen känna mig trygg och stark i relation till en annan människa utan att behöva kämpa. Han älskade mig utan att ställa några krav eller ta sig friheter. Han är, och var, en otroligt viktig person för mig och i min resa till läkning!
Men, genom yogan insåg jag att det inte bara är den yttre delen, hur jag tillät andra ha en relation till min kropp som måste lagas, även hur jag har min egen relation till min kropp.

För mig var det en tuff resa att börja älska hela min kropp igen. Jag har egentligen aldrig lidit av svåra komplex för hur den ser ut. (Förutom en period i livet då jag la mycket fokus på mina små bröst och önskade att göra dom större.)
Mitt stora problem har varit min obefintliga relation till den. 

Jag började inse att jag var rädd för att älska den. För om jag älskar den blir sakerna den har fått utstå ännu jobbigare att acceptera.
Och så var det! Ju mer respekt och kärlek jag byggde upp för min kropp desto tuffare blev det att hantera det förflutna.

Jag kommer alltid vara en av dom som säger att kroppen lagrar trauman. Att den fysiska kroppen kan bära händelser åt huvudet när det inte orkar mer och väljer att stänga av. Därför hade jag skapat en väldig distans till min kropp, den bar på alla mina trauman.
Men det är först när huvud och kropp börjar samarbeta för att nysta i all kaos och specifika händelser som det riktiga läkningsarbetet kan ta form!
Det var här jag fann kundaliniyogan och lärde mig jobba med shaktienergin.
Här föddes också min otroliga fascination av den feminina och maskulina energin och hur dom tillsammans samarbetar och skapar en balans.

Jag tog min yoga och medvetenhet kring mig själv och livet till nästa nivå.

Så hela min "nakenhet" är en hyllning till min egen kropp, jag firar att jag idag kan se på och beröra min nakna hud utan att skapa en reaktion av obehag, skam, sorg och ilska. Jag älskar den precis som den är skapad. Jag firar även att jag äntligen känner en djup respekt och samhörighet mellan huvud och kropp.
Sen, en tyst men dock så rakryggad protest inför alla som någon gång tänkt tanken att en naken kropp anses vara en inbjudan!
Vad andra har valt att utsätta min kropp för är deras skam och skuld att bära, inte min, inte längre!
Jag äger min kropp, min kropp är min att göra vad jag vill med, utstråla vad jag vill, uttrycka vad jag vill och hylla på mitt eget vis.

Så finns det något budskap jag vill förmedla mer än att bara utföra min personliga revansch så är det att alla kroppar förtjänar att hyllas, det spelar ingen roll hur den ser ut eller vad den har gått igenom. Vår kropp är magisk på alla vis! Den är vårt alldeles egna tempel. Skalet som både bär på och beskyddar vårt magnifika väsen.

Och till dom som någon gång känt lusten att påpeka för en kvinna att hon bör tänka sig för, hur hon klär sig eller uttrycker sig och sitt hela väsen, i syfte att dom uppfattar det för inbjudande och stötande. Dom bör ha i bakhuvudet att hon kan vara i full färd att fira sin frihet och kärlek till sig själv. Så att deras kommentar eller åsikt mer eller mindre ger ett intryck av att dom anser att hennes frihet och hyllning är smutsigare än handlingarna utförda av andra som hon fått uppleva, bearbeta och kämpa sig fri från till stor del av hennes liv. Det är ju rätt snevridet om du frågar mig!

Så istället tycker jag att vi fokuserar på våra egna liv och är den absolut bästa versionen av oss själva, här och nu!

Ljus och kärlek!