Att leva i sanningen.

Att få uttrycka sanningen om sitt liv och sina inre önskningar skapar en möjlighet att få leva i frihet. Rädslan för omgivningens tänkbara dömande tankar övergår snabbt till en lättnad för den förlösande känslan av frihet. En befrielse av sitt eget väsen.
Helt plötsligt känns andras tankar och tycken helt oviktiga.

Ju ärligare vi är mot andra och oss själva med vem vi är, vad vi står för, vad vi vill uppnå och vad vi bär på för ryggsäck desto lättare är det att hitta sin grupp av människor man önskar omge sig med. Gruppen av människor som tillsammans vill växa, utvecklas och skapa förändring.
Att leva ett ärligt liv ger även andra tillåtelse att göra detsamma. Ibland behöver man vara den första i en grupp att starta kedjereaktionen, den som visar att verkligheten är långt ifrån den perfekta fasaden vi dagligen kämpar med att hålla för att passa in i fyrkanten, som oftast är väldigt utmattande för oss alla att försöka upprätthålla.
Det vackra i det hela är att ju ärligare liv vi lever desto mer kan vi njuta till fullo och av det vi verkligen vill njuta av. Vårt eget liv! Format utifrån våra egna önskemål.
Och dom jobbiga delarna i livet känns då inte lika jobbiga i ljuset av ärligheten mot oss själva.
Att leva ett ärligt liv innebär även att knyta upp knutarna till det som lever kvar i en relation med den delen av oss själva som vi inte längre identifierar oss med.

Det kan vara en skrämmande del i hela befrielsen. Vissa knutar kan kännas omöjliga att knyta upp, saker som binder oss fast i en ansvarskänsla eller plikt, saker vi kanske har blivit bra på med tiden men som inte längre är en del av vem vi verkligen är, eller personer vi en gång varit allra närmst.

Oftast brukar relationer med andra människor som varit med under stora delar av ens livsresa eller som kommit oss nära, men som inte längre dansar samma dans eller inte längre strävar i samma riktning, vara dom allra svåraste att knyta loss banden ifrån just på grund av en pliktkänsla eller en djup önskan att verkligheten såg annorlunda ut. Men börjar vi inte lossa på banden kommer dom snart trassla in sig kring våra fotknölar och slå krokben på oss om och om igen varje gång vi försöker snöra oss ur och resa oss upp.

Kravlösa och ytliga relationer är naturligtvis någonting som vi alla människor har och måste ha någon form av i våra liv, i arbetet, i vissa familjesituationer eller liknande.
Men i den inre cirkeln av människor i sin närhet är det fullt acceptabelt, och faktiskt en självklarhet, att ställa krav på relationerna och det man efterfrågar att få ut av den.
Krav som att det ska finnas ett djup, en vilja att lära och växa tillsammans, öppna och raka dialoger med ärlighet och tillit i fokus.
Kan dom inte uppfyllas är det inte en relation värd att lägga själ och energi på i sin inre cirkel. Då får den återgå till att vara en ytlig relation på avstånd. Det kan göra ont för både den som börjar knyta upp knuten och den som får knuten uppknuten. Men i slutändan gynnar det båda två.

Det var faktiskt inte länge sen jag själv fick uppleva känslan av att behöva nysta i en knut. Jag hade under en längre period målat upp en bild i mitt sinne av hur jag önskade att situationen såg ut och valde att blunda för det faktum att det egentligen inte var så i verkligheten. Vid tillfällen som talade emot min sanna önskan och vad jag strävade efter valde jag att tolka om och vrida på saker för att böja om dom i min önskade riktning.

Naturligtvis var det här sättet inte något som stämde överens med mitt eget löfte till mig själv om att leva i ärlighet mot både mig själv och andra.
Så jag fick ta det jobbiga samtalet, ställa dom jobbiga frågorna (som jag egentligen redan visste svaret på) och sorgset ta emot svaren som jag visste skulle leda till vad jag därefter måste göra.
Lossa på knuten.
Men jag väljer att se det som så, att lossa på sin knut till en människa som man älskar djupt för att man inte strävar mot samma mål eller har samma önskningar här i livet är egentligen en väldigt vacker handling. Både mot den andres själ och sin egen. Att istället för att försöka forma om varandras önskningar eller successivt bli varandras stoppklossar, välja att ta det stora steget att släppa varandra fria att fortsätta växa på varsitt håll i den riktning vi helst önskar på livets magiska resa.

Det gör ont och är jobbigt, stundvis kommer saknad och sorg som vill styra mot en återförening.
Vid dom stunderna har jag tröstat mig med att universum alltid har en plan. Vad den planen är, och hur den kan tänkas ta form kan bara tiden utvisa, så jag lutar mig tillbaka i full tillit och vet att det leder till något vackert.

Att börja leva ett liv i full ärlighet mot sig själv innebär inte att man aldrig mer kommer ställas inför eller vakna upp i situationer som känns oärliga eller fel. Vi lär så länge vi lever och vår sanning förändras därigenom. Så att leva sann mot sig själv handlar i grund och botten om att ta sig den viktiga tiden att lyssna inåt och handla därefter med en djup respekt för sin egen sanning.

Lever du sann mot dig själv? Vad är din sanning?

Ljus och kärlek!