Min resa. Del 2

Jag slog i botten.

Jag hade sen något år tillbaka börjat praktisera lite Yoga. Enbart i syfte att finna ett lugn i min annars väldigt fartfyllda vardag. Jag drev en tatueringsstudio samtidigt som jag ledde dansgrupper för barn och ungdomar och höll Zumbapass på olika orter runtom.

Yogan blev som en fristad där jag började återfå kontakten med den lilla Olivia med sina ovanliga tankar kring livet. På min yogamatta utforskade jag många olika tankesätt och djupdök i yogafilosofin. Jag hade hittat hem!

Plötsligt insåg jag att den själsliga resan även innebar en utrensning av min mörka tonårstid. Om jag inte tog tag i den skulle jag aldrig ha möjlighet att ta mig längre.
Och alla som någonsin testat på eller utfört skuggarbete vet att det inte är en vacker resa. Trauman tas upp till ytan, bemöts, återupplevs för att sedan kunna accepteras, förlåtas och släppas. Den här perioden av mitt liv var långt ifrån vacker.
Mitt mående och min önskan att bli hela Olivia igen gick naturligtvis ut över alla former av relationer jag hade. Jag gick igenom en skilsmässa, avslutade mitt företag och slutade även instruera i Zumba (vilket är min absolut största passion i livet).
Mitt i allt det här korsade ytterligare en trasig själ min väg.
Jag tror att hans uppgift var att få mig att återuppleva och påminna mig om tiden i mitt liv jag under så många år hade kämpat för att stoppa undan för att förstå vikten i en utrensning. 
Jag slets förtvivlat återigen mellan mitt högre jags förnuft och min inre längtan att kunna hjälpa till. Trots att relationen inte var av samma titel som i mitt tidigare liv var det en människa i min närhet som återigen tryckte på alla punkter som får den feminina energin att kuva ihop sig.
Men den här gången klev jag inte ur det på samma vis som första gången. I ett panikaktigt skrik av längtan att bara få bli hel igen kastade jag mig ner i ett djupt hål. Där planen var att fly undan allt... Att bara få läka.

Så, jag nådde botten i det här hålet. Men när botten är nådd har man i alla fall fast mark under fötterna, eller vad är det  man brukar säga?
Den fasta marken jag faktiskt började känna under mina fötter var nog en form av lättnad. En lättnad i att allt bara kan bli bättre. Jag behöver inte ständigt kämpa för att hålla min ryggsäck stängd, jag behöver inte passa in i en fyrkant längre. Jag behöver inte känna ett ansvar över att jag skulle kunna vara orsaken till andras lidande inte heller känna ansvar över att hjälpa människor som inte ville ha hjälp.

Jag är fri att bygga upp Olivia igen.

Jag hamnade i en liten stuga mitt ute i skogen där jag på allvar kunde börja jobba med min feminina kraft och styrka. Den fantastiska naturen som omger stugan hjälpte mig att samla den energi jag behövde för att starta min läkning på djupet.

Shakti reser sig!

Desto mer tid jag tillbringade med mig själv, mina djur och naturen desto djupare kontakt fick jag med min feminina energi.
Jag har i ett annat blogginlägg förklarat vad den feminina energin innebär.

Jag började släppa på låsningar i energins flöde som skapats utav mitt tidigare liv genom att faktiskt bara börja acceptera mig själv för just den jag är.
Under många år hade jag låtit min maskulina energi fått leda. Jag började knacka hål på det hårda skalet jag hade byggt runt min mjuka och feminina energi för att kunna vara "stark".

Jag insåg även här någonstans att min stora passion dansen och att instruera Zumba faktiskt är något så mycket djupare än bara en hobby jag tycker är kul. Min stora passion för dansen har ett djupare syfte. Ett syfte att hjälpa mig själv och andra kvinnor.

Jag använder mig av dansens magi att blanda in feminin kraft i koreografier som boostar mina deltagare, omedvetet som medvetet.
Samma sak gäller mitt utövande av Burlesquen. Dansens magi läker kvinnor och erbjuder dom kontakt med sin egen feminina energi.
Min energi boostar jag i samband med möten av alla dessa fantastiska kvinnor, genom dansen samt i all form av yogapraktik, andningsövningar och upplevelser i naturen.

Från min trasiga tonårsperiod föddes något otroligt vackert. Jag citerar en liten bit ur en gammal dagbok jag hittade i samband med min flytt:

"Du finner en mening, även i den djupaste smärtan.
Kanske inte här och nu.
Kanske inte inom dom närmsta månaderna.
Kanske inte ens inom dom kommande åren.
Men en vacker dag ser du konturerna av det vackraste träd du någonsin skådat Och snart når du fram till dess grenar.
Det lilla fröet som såddes samma dag du stod ansikte mot ansikte med smärtan du tidigare upplevde har nu växt till sig och kan i sin fulla prakt ge frukt.
Här kan du plocka kunskap, insikt, förståelse för och om både dig och din omgivning."

Jag kan nog påstå att jag nu i alla fall har nått fram till några av grenarna på mitt träd jag en gång sådde! Och jag plockar med stolthet av frukten som grenarna bär.

Ljus och kärlek!