Min resa. Del 1

Jag väljer att skriva ur mig en liten del av min historia och min resa att finna och läka tillsammans med min feminina kraft, kanske kan det hjälpa eller stärka någon annan. Om inte annat så är det en del av min läkning.

Jag har vuxit upp i en kärleksfull och trygg familj. Mina föräldrar har alltid haft (vad jag anser) kloka och fina värderingar om livet, medmänniskor, uppfostran och ja, allt det tänkbara.
Naturligtvis har familjen genomgått kriser av alla dess slag men vi har alltid tagit oss igenom det, tillsammans!

Men, redan som ung var jag lite av en rebell som ville testa gränser och utmana standardbilden av hur vi människor bör funka, se ut, uppföra oss osv...
Mina föräldrar stöttade mig i mycket av mitt rebellande, som till exempel mina alla olika hårfärger, konstiga klädkreationer, val av musik och hobbysar.
Men ju högre upp jag kom i tonåren desto jobbigare blev det för mina föräldrar. Jag omgav mig med människor som hade väldigt bråkiga uppväxter och som förmodligen var ganska trasiga i själen. I dessa umgängen var det dessutom mycket alkohol, kriminalitet och droger inblandat.
Rädsla och oro var nog känslor mina föräldrar bar dagligen under den här perioden.

Nu i efterhand har jag kunnat sätta fingret på varför jag, som förövrigt absolut aldrig hade ett intresse av att bruka någonting, kände en sån tillfredsställelse i att omge mig med den här typen av människor.
Jag kände mig normal, jag ansågs vara en av dom ansvarsfulla och kloka i umgänget.
Tidigare har jag alltid ansetts vara rätt så förvirrad, flummig och lite märklig. Mina ovanliga tankar kring livet var ingenting folk ville prata om i den åldern. Men! Med mina "missbrukar-kompisar" kunde jag sitta uppe hela natten och prata om spirituella tankar och funderingar.
Förvisso var det förmodligen bara psykoser i deras värld, men i min var det en helt annan verklighet.
Framförallt kände jag ett stort behov av att vilja hjälpa till. Få individerna att känna sig sedda bakom sina missbruk eller livssituationer.

Åren av dessa umgängen ledde till att jag själv utsattes för både psykiska och fysiska övergrepp och jag började sakta men säkert tappa greppet om den Olivia jag tidigare varit. Jag började samla trauman i min fysiska kropp för att slippa hantera dom i tanken.
Saker jag var med om och fick bevittna under min sena ungdom är såpass mörka att jag än idag får jobba för att läka vissa delar.

Sen blev jag kär... Just det. Kärleken gör en blind brukar man säga. Mitt i all kaos som redan var träffade jag en kille.

Förblindad av kärlek fick jag djupdyka ytterligare i en värld av lögner, droger, våld och smärta djupt in i själen. Här någonstans började den riktiga avskalningen av den Olivia jag var. När jag ser tillbaka på den här tiden och försöker få fram en bild i mitt inre av mig själv så ser jag bara ett tomt skal. Ett skal fyllt med blåmärken och rödgråtna ögon.
Jag hade inga problem att förlåta människan som jag levde med. Det dröjde nog bara något år efter uppbrottet innan jag kunde se tillbaka på honom som personen bakom sitt missbruk och faktiskt önska honom allt gott i livet. Han var en vilsen och trasig själ men i sitt djupaste inre en helt fantastisk kille.
Däremot tog det betydligt mycket längre tid för mig att inse att jag behövde förlåta mig själv också. Jag behövde förlåta Olivia, mitt väsen inom mig för allt jag hade utsatt henne för.
Förlåta mig själv för att jag gång på gång valt bort mitt eget välmående i antingen rädsla eller förnekelse.

Ganska snabbt efter uppbrottet hittade jag en fantastisk man. Vi spenderade nästan 12 år tillsammans och han var min stora räddning. Jag behövde dom åren av vila och trygghet.
Utan honom hade jag förmodligen inte levt idag och för det kommer jag vara honom evigt tacksam!
I mitt hjärta hoppas jag att jag kunde ge honom något vackert att bära med sig för resten av hans liv också.

Åren vi hade gick och gamla ärr började göra sig påminda. En kliande och ilande känsla av obehag fyllde min kropp allt oftare. Jag kunde vakna vissa nätter av att jag fick upp hemska bilder eller känslor från tidigare upplevelser i mitt liv. Jag förstod att min stora ryggsäck som jag så varsamt stoppat undan dessa minnen i sakta men säkert började brista i sömmarna,
Jag försökte göra som jag gjort tidigare, lägga några extra stygn och hoppas på att den håller ihop lite till... Jag var ju den där hårda Olivia som min omgivning visste hade haft en rätt tuff period i livet, men som ändå stod rakryggad och hade ett fullt fungerande liv nu ändå.
Jag var ju mästare på att stänga av, rycka på axlarna åt saker jag hade upplevt tidigare.
Men ju hårdare jag kämpade med att försöka stänga av, desto svårare blev det att fungera som människa. 

Tillslut sa det pang...